viktorflyger

Igår var jag på svenska konsulatet i Auckland för att hämta ut ett tillfälligt pass. Mitt riktiga pass gick ju sönder då jag var i USA. Inte bra. Adressen jag hade fått från Svenska föreningen här i Auckland visade sig vara helt fel. Huset var rivet sedan två år och ett nytt hus var byggt. Jag försökte ändå åka upp på "rätt" våning men stegade istället rakt ut i en byggarbetsplats. Min hjärna förstod ju att konsulatkvinnan knappast skulle sitta på en byggarbetsplats, men jag frågade ändå en av byggjobbarna. Han skrattade lite lätt och sa att han inte hade en aning om var konsulatet finns nu. Nåja, ringde konsulatet och fick den nya adressen, åkte dit och kvitterade ut mitt rosa pass. Hon hörde att jag var från Göteborg och frågade lite försynt var någonstans i Göteborg. Ekebäck, svarade jag. Det är inte många som känner till var det ligger. Hon visste precis. Det visade sig att hennes mormor hade bott på Ängåsgatan 3-nånting. Själv hade hon vuxit upp på kommandobryggorna i Frölunda.

Den här helgen är jag helt ensam i lägenheten. Tyskarna är bortresta, kiwin är hemma hos sina päron och koreanen är borta som vanligt. Vad kunde vara bättre än att ha middag hemma hos mig! Det var bara att åka iväg och köpa färs och börja rulla köttbullar. Mitt i jobbet blev det strömavbrott. Lagom kul att stå där med färssmet på sina händer och inte kunna se något. Roligare blev det när en finska berättade att här blir det strömavbrott på ett par timmar lite då och då. Ibland mer än en dag. 1998 var det strömavbrott som varade i ett par veckor. Det ni. Senare på kvällen berättade en svensk, som kan det här med ström, el, Ohms lag och allt vad det heter, att praktiskt taget all el produceras på sydön för att transporteras i två tjocka kablar upp till sydön. Som grädde på moset är ena kabeln så gammal att den går sönder med jämna mellanrum. Tjena! Strömmen kom i alla fall tillbaka och jag kunde slutföra mitt middagsprojekt.

Sista inlamningsuppgiften inlamnad for nagra minuter sen. Nu ar det bara en tenta kvar, sen drar jag hem till Sverige!

Pa sydon var det ju, som ni redan vet, mycket mexikansk mat. Forra helgen lagade vi svenskar mat at alla som var pa sydon. Igar var det tysk mat som stod pa menyn. Det finns ett bra ord for att beskriva den tyska matkulturen: mastig! Tyskarna (dock inte dom fran Lund) hade lagat sma potatisknyten med plommon i mitten. Till det bringa och en sas till. En portion av den tyska maten och man star sig i evigheter. Mexikanare tyckte det var "different" Vad dom menade med det fragade jag aldrig. Kan ju betyda lite vad som helst... Jag gillade det i alla fall och faten var tomma nar vi gick darifran. En timma senare satt jag annu en gang vid matbordet for att ata middag. Fast nu med mina flatmates. Sla det om ni kan!

Upp i gryningen och iväg på hiking!

Tidigare gånger har vi ju hållit oss strax utanför Auckland. Den här gången åkte vi till Coromandel Peninsula, två timmars bilfärd från oss. Totalt var vi fjorton käcka gossar och gummor iklädda fotriktiga skor och bekväma kläder. I varenda ryggsäck låg en påse SCROGGIN. Ja, ni hör ju själva hur käckt det låter. Det bästa med att gå vandringsleder på NZ är att de inte är speciellt iordninggjorda. Istället är det mer klättrande och vadande som gäller. Har man tur finns det en bro eller något över vattendragen. Efter ett par timmars vandring kom vi fram till delmålet. En övernattningsstuga. Slutmålet var att klättra upp på toppen på berget precis i närheten. Vägen till bergets fot var inga problem. Brant var det och man blev allt lite blöt om fötterna men det var nu den verkliga ansträngningen började. Trapporna upp till toppen var ruggigt branta. Hjärtat fick pumpa ordentligt! De sista hundra meterna var det klättring som gällde. En av kineserna skrek till alla: "Klättra inte upp, ni har bara ett liv. Ni vill väl inte bli handikappade för resten av livet? Va! Va!" Naturligtvis inte sa vi, och klättrade lugnt vidare. På toppen var det fantastisk utsikt (bilder finns men tyvärr tar det för lång tid att ladda upp dom)! Sen var det dags att klättra ner till trapporna och börja den långa vandringen ner till bilen. Väl nere packade vi in oss själva, köpte bröd och letade upp några bänkar för att inmundiga den fina gemensamma fikan som vi hade köpt.

Nu är klockan kväll och jag är trött. Over and out!

Kenza, Engla, Stina-Lee, Blondinbella... Kart barn har manga namn. Som ni redan har gissat, eftersom ni ar smarta, skriver dom om mode pa ett eller annat satt. Antingen koper dom klader for tiotusen i manaden eller sa skriver dom om vilka klader dom vill ha. Jag skiter i vilket. Jag tankte anda prova pa att lagga ut dagens outfit pa mig sjalv. Ty det finns inte manga killar som visar dagens outfit. Har finns det definitivt en glipa for den driftige. Dagens forsta bild ar borjan pa nagot stort.

Denna manniska som sag sig som de unga tjejernas forsvarare, men som var helt okand av dom som hon ville forsvara, har bytt image pa aldre dar. Efter femton ar slutar hon som kronikor pa Expressen och satsar pa annat. Jag ska erkanna att jag aldrig riktigt har gillat henne tidigare. Men efter att ha foljt hennes artiklar och kronikor under min tid i Auckland har hon vunnit respekt fran mig. Ibland traffar hennes asikter ratt. Ibland inte. I en intervju med DNs reporter Hanna Hellquist skriver hon att hon blir provocerad av folk som behover vara lediga. Det ar kul sagt. Det andra hon sager ar att hon aldrig vill aka pa semester for att andras barn beter sig som lobotomerade. Nar reportern inte hanger med, replikerar hon sa har: " De [barnen] bara sitter där och är helt lugna, man undrar ju vad det är för fel på dem. Mina ungar är lite vitala. Det går inte att resa med såna barn." Hon tycker i alla fall om sina barn. I liikeee...

I lordags traffades sydoganget for att vi svenskar skulle fa chansen att bjuda pa svenska kottbullar som tack for all den mexikanska mat vi at under resan. Egenhandigt rullade dessutom. Till det lingonsylt. Utan att skryta kan jag faktiskt beromma oss som gjorde middagen. Allt forsvann och alla blev belatna. Efterat gick vi ut men pa skilda stallen. Jag motte upp nagra i Ponsonby, den lite hippare stadsdelen i Auckland. Dar hande det som jag har vantat pa anda sedan jag kom hit. En tjej fran Fiji trodde att jag var fran Schweiz. Ibland hander det.

Detvarintejagdetvarsossarna har gjort en lista vad hon INTE ska säga till sina framtida barn. Mina barn ska däremot få höra alla dom där sakerna. Ingen uppväxt är ju komplett utan det... Se listan här.

Jag har ju ända sedan jag kom till Auckland velat se en rugbymatch. All Blacks spelar mot England veckan efter att jag har åkt hem. Det hade varit världens grej att gå på. Tänk er engelska huliganer som löper amok. Hade varit kul att se. Precis när jag hade duschat klart igår kom Nick in och frågade om jag hade lust att gå på Rugby om en timma. Gratis dessutom! Jag kastar på mig kläder hjälper Nick i jakten på ytterligare två som ville gå gratis. Vi trodde det skulle gå på ett kick. Det var ju ändå Auckland Blues, stadens lag, som spelade. Motståndarna var Hurricanes från Wellington. I Sverige hade det varit som Blåvitt mot Djurgården (eller nåt sånt. Jag är ju inte så haj på fotboll). Jag vet inte vad det var men att hitta två personer som ville gå med oss var lättare sagt än gjort. Duschat hade jag gjort, strumporna var bytta och jag hade en ny tröja. Så jag kan ju inte ha luktat konstigt. Till slut hittar vi två som vill gå och åker iväg. Arenan var fylld med folk och stämningen god. Matchen började dåligt. Auckland låg under hela tiden ändå tills ungefär i mitten av matchen. Då vände det och de börjada sakta komma ikapp Hurricanes. Efter åttio minuter var matchen slut och Auckland stod som vinnare med två poängs marginal. Sweet as...

Idag åker Markus och Tomas hem till Sverige. Igår hade dom raj-raj i sin lägenhet en sista gång. Därmed gick startskottet.

Traffade Emma, Erika och Nina fran Jonkan idag over en fika inne i stan. De har varit pa resande fot i ett par manader nu. Imorgon sitter dom pa flyget till Fiji. Lattjo varre!

Efter min alldeles för sega kvällskurs idag rusade jag till bussen, för att bli stoppad av en kvinna som inte var vid sina fulla sinnens bruk. Naturligtvis ville hon prata med mig, så jag missade min buss. Varför det hände just den här kvällen vet jag inte. Det enda jag vet är att jag var nära att missa den koreanska middagen som koreanen i lägenheten skulle laga. Övervägde kort att stanna kvar och vänta på nästa buss men i Auckland är det aldrig någon bra idé. Nästa buss kan lika gärna komma fem minuter före tidtabellen som tio minuter efter utsatt tid. Istället kostar jag på mig en taxi hem för att komma precis i tid för middagen. Jag kan lova er att maten var spicy! Tittade även på filmen Lord of War med Nicholas Cage. Ni säger film med Cagean är detsamma som skit!? Nej säger jag! Den här filmen är totalt annorlunda mot alla hans tidigare filmer. Kan det vara för hans släkt? Lord of War påminner om Blood Diamonds. Jag kan verkligen rekommendera den.

Om tva dagar ar det en manad kvar tills jag kommer hem. Att tiden har gatt sa fort var en overraskning! I borjan kandes tiden som en evighet. Nu gar den alldeles for fort.

Plus ar att jag klarade min kommunikationsexamination som jag hade innan jag akte till sydon. Skont, nu ar det bara en tenta och en inlamningsuppgift kvar.

Idag slapp han inte undan, kiwin i lägenheten. Tidigare försök att få honom äta knäckebröd har misslyckats. Men den här gången lyckades han inte prata sig ur det. Nu konfronterade jag honom så att hans enda flyktväg var knäckebrödsvägen. Den enda vägen var att attackera honom var när han satt vid datorn i sitt rum. Likt en general Patton smög jag mig upp bakom honom och sa med myndig röst "nu MÅSTE du prova knäckebröd". Lite tveksamt sniffade han på den och tog en mustugga. Sen en hamstertugga för att sedan ta en normal tugga. Med min rekommendation att bre lite smör och lägga en skiva ost på åt han upp den med aptit. Och han gillade det! Det finns allt en framtid för kiwisarna ändå...

Fick en lapp forra veckan fran Accommodation office om att jag hade ett paket att hamta ut. Glad I hagen gar jag dit, far mitt pakets idnummer och till vilken byggnad jag gar. Ologiskt? You bet! Val framme visar det sig att inte bara ett, utan tva paket, ligger och vantar pa mig. Det ena var med paronens kvarglomda jackor fran deras rundresa pa NZ. Det andra paketet var det dom skickade till mig i februari innehallandes adaptrar for eluttagen. Snacka om forsening. Den har gangen var det inte Postens fel. Na, istallet var det Unitecs krangliga rutiner som gjorde att paketet forsvann ett par manader for att sedan titta fram likt de forsta varblammorna i mars.

For ovrigt skiner solen!

[scen 1; regn, tystnad, lugn]

Regnet öser ner.


[scen 2; mer regn, mer tystnad, mer lugn]

Regnet fortsätter. Ännu mer regn i Auckland.


[scen 3; konstaterande]

Vintern har brutit sig in.

Sitter och tittar på alla mina bilder som jag har tagit under resans gång. Alla är fina, några har fått ge sitt liv åt Windows papperskorg. Men det är EN sak som jag har upptäckt och som gör mig oroad. På några av bilderna kan man se en begynnande mage på mig. Vad är detta!? Det är INTE något som jag vill se i framtiden. Vad är näst? Chipsrygg? Nu är det slut med det eviga öldrickandet här i Auckland, inga kakor, ingen McD. Så dåligt som jag har ätit den sista tiden är bara en parentes i mitt liv. Nu är det nya friska tag som gäller. Huh!

Ojojoj, för några timmar sen landade vi i Auckland igen efter vår resa på sydön. Allt har varit otroligt bra. Vi har inte haft ett enda gräl eller varit osams på något sätt. Allt har flutit på. Intrycken har varit många och verkligen bombarderat mig hela tiden. Allt på NZ handlar om naturen. Vart du än åker är det natur, natur mer storslagen än den var för en timma sen. Helt otroligt...

Sista natten sov vi i Christchurch. Den här gången sov vi i ett gammalt fängelse som stängde så sent som 1999. Häftigt är rätta ordet. Väggarna var tjocka och bastanta, och det var precis som i filmerna med celler på vardera sidor och en rastplats i mitten. De hade dessutom bevarat en cell precis som det såg ut med bevarade väggmålningar och intakt inredning. Spännande! På kvällen åt vi en sista middag ihop på en "äkta genuin mexikansk restaurang" för att fira att allt hade gått väl under resan.

Det är svårt att sätta fingret på vad som var bäst under resan. Övernattningen i Mt Cook var en speciell känsla när vinden ylade utanför medan vi satt inomhus med den öppna spisen och spelade spel. Härligt var också att se de snabba skiftningarna i naturen. Att i ena stunden vandra upp på en glaciär, för att några timmar senare åka genom ett grönskande och nästan lite djungelaktigt landskap är något som bara måste upplevas. Nu återstår bara att titta på alla bilder och plocka ut godingarna för att göra ett album.