viktorflyger

Igår var jag på svenska konsulatet i Auckland för att hämta ut ett tillfälligt pass. Mitt riktiga pass gick ju sönder då jag var i USA. Inte bra. Adressen jag hade fått från Svenska föreningen här i Auckland visade sig vara helt fel. Huset var rivet sedan två år och ett nytt hus var byggt. Jag försökte ändå åka upp på "rätt" våning men stegade istället rakt ut i en byggarbetsplats. Min hjärna förstod ju att konsulatkvinnan knappast skulle sitta på en byggarbetsplats, men jag frågade ändå en av byggjobbarna. Han skrattade lite lätt och sa att han inte hade en aning om var konsulatet finns nu. Nåja, ringde konsulatet och fick den nya adressen, åkte dit och kvitterade ut mitt rosa pass. Hon hörde att jag var från Göteborg och frågade lite försynt var någonstans i Göteborg. Ekebäck, svarade jag. Det är inte många som känner till var det ligger. Hon visste precis. Det visade sig att hennes mormor hade bott på Ängåsgatan 3-nånting. Själv hade hon vuxit upp på kommandobryggorna i Frölunda.

Den här helgen är jag helt ensam i lägenheten. Tyskarna är bortresta, kiwin är hemma hos sina päron och koreanen är borta som vanligt. Vad kunde vara bättre än att ha middag hemma hos mig! Det var bara att åka iväg och köpa färs och börja rulla köttbullar. Mitt i jobbet blev det strömavbrott. Lagom kul att stå där med färssmet på sina händer och inte kunna se något. Roligare blev det när en finska berättade att här blir det strömavbrott på ett par timmar lite då och då. Ibland mer än en dag. 1998 var det strömavbrott som varade i ett par veckor. Det ni. Senare på kvällen berättade en svensk, som kan det här med ström, el, Ohms lag och allt vad det heter, att praktiskt taget all el produceras på sydön för att transporteras i två tjocka kablar upp till sydön. Som grädde på moset är ena kabeln så gammal att den går sönder med jämna mellanrum. Tjena! Strömmen kom i alla fall tillbaka och jag kunde slutföra mitt middagsprojekt.