viktorflyger

Hemma. Jag smakar på ordet och det smakar bra. Hemma som sagt.

I februari kom jag till Auckland. Visste nästan ingenting mer än att jag skulle bo där ända till juni. Jag visste knappt vart jag skulle när jag satte mig i taxin på flygplatsen. Så lite visste jag. Några månader senare åker jag hem full med nya intryck. Vad som har varit bäst kan jag inte svara på. Kanske är det resan på sydön eller Bay of Islands under påsken, kanske är det bara att jag verkligen tog chansen och åkte iväg. För det var långt från självklart. De som känner mig vet ju hur mycket som låg i luften för utbytet. Till slut hade alla bitar fallit på plats, kursvalen löst sig och jag kunde börja njuta av att vara på andra sidan jordklotet. Vädret i Auckland var det bästa i början. Att lämna ett regnigt och blåsigt vinter-Göteborg, för att komma ner i underbar sommar kan bara stavas kontrast. Vande gjorde man sig i alla fall fort. När ni berättade om blåsten och regnet kunde jag skadeglatt berätta om shorts och sol. Efter ett tag byttes rollerna men jag hade slutat lyssna på det då. För en Aucklandhöst är inte samma som en Sverigehöst. Efter höst kommer vinter. När vintern kommer har de inte ens snö. De stackarna har aldrig upplevt en vintervind så kall att inga kläder i världen hjälper. Nä, riktig vinter har dom aldrig skådat. Inte som vi. Jackan jag hade fått låna behövdes bara några ynka veckor under resan på sydön. Resten av tiden tillbringades jacklös. Det kan man vänja sig vid ruggigt fort. Istället var det andra saker jag inte riktigt kunde vänja mig vid lika fort. Som busstrafiken till exempel. Jämfört med Sverige ligger dom långt efter. Opålitliga tidtabeller och allmän flummighet gjorde det ibland till en chansning att åka buss. Ibland kom bussen, ibland inte. Eller att husen inte har någon isolering. Istället är det heltäckningsmatta och kläder på som gäller. Det saknar jag inte heller. Där är Sverige ljusår före. Sverige är framtidens land. Eller? Nä, det handlar snarare om din "approach" för det nya. Att acceptera att allt inte fungerar som i Sverige. Det funkar bara lite annorlunda, och att det bara är att vänja sig. Annars är det bara att åka hem.

Nu är det allvar som gäller. Sommarjobbet har dragit igång och jag har fått tillbaka min lägenhet. Att ha sitt eget igen är skönt. Att dela lägenhet var perfekt. Perfekt så till vida att man automatiskt får nya bekantskaper.

Mersmak av utlandet har jag också fått. Innan hemresan ville jag inte åka hem, hade lätt kunnat tänka mig ett tag till i Auckland. Men det gick inte. Istället får jag försöka röra på mig när jag har slutat skolan och ska börja arbeta på "riktigt". Då kanske den här bloggen vaknar till igen. Ty det här är det sista inlägget för den här gången. Tack alla ni som har följt och kommenterat den. Tack alla ni!

Jaha, sa nu ar det nastan over. Jag kom i februari. Nar jag landade i Auckland kandes det som en evighet. Ska jag vara i det har landet anda till juni? fragade jag mig sjalv. Nar jag tittar tillbaka i backspegeln kan jag bara konstatera att tiden har gatt fruktansvart fort. Det ar atminstone ett tecken pa att jag har trivts. I lordags hade jag mitt Goodbye Party. Redan da var det en massa farval. Idag har jag sagt farval till annu fler nya bekantskaper. Det kanns lite overkligt. Kanske, till och med ratt sa troligt, kommer man aldrig mer att traffa dom igen. Men jag misstrostar inte. For allt det jag har upplevt, alla nya manniskor jag har traffat och det jag har varit med om kommer alltid att finnas med mig. Med over 3000 bilder kan jag aterkalla det jag har varit med om. Det gor mig glad.

Vi ses snart pa svensk mark!

Nu är det inte ens ett dygn kvar i Auckland. Det känns lite vemodigt att behöva lämna allt. Ett par månader till hade inte skadat. De första månaderna var bara uppvärmning. Nu skulle det "riktiga" livet i Nya Zealand kunna börja...

Ojojoj. Det skulle ju bli horisontalläge idag. För mig är det nog mer 45 grader som gäller. Tur det. Igår var det avskedsfest. Inbjudan hade gått ut via Fejan och djungeltrumman. Det började minst sagt rätt trevande med inga gäster alls. Manu skojade och frågade om det verkligen var rätt lördag. Efter någon timma började det droppa in fler och fler gäster. Tre timmar senare var vår lilla lägenhet packad med människor och det stora skohornet fick tas fram. Senare mot kvällen kom vakten och ville att vi skulle sänka musiken. Två minuter senare var musiken tillbaka på samma nivå som innan. Efter ett par gånger med höjning och sänkning stängde vakten av strömmen istället strax efter klockan två. Snacka om effektivt! Med lite tjat och lirkande fick vi tillbaka vår elektricitet, men då var festen över. Resterande två timmar ägnades åt att städa och städa. Mängden flaskor vi slängde var helt otroligt. Coolt va?

Nja, inte riktigt. Men nastan. Nar jag gick till bussen i morse var det frost pa marken. Vintern har alltsa kommit. Det har ar for ovrigt min sista torsdag. Imorgon (fredag) har jag en tenta. Sen ar det bara att packa sin vaska och aka till flygplatsen. Illa alltsa...

Det här var roligt skrivet om Efva Attling. Rätt har hon också.

"Jag tycker också att hennes smycken är fina, men är det inte lite mainstreamvarning på det?

Som att ha en Lasse Åberg-tavla eller en Ulrika Hydman-vas."

http://blogg.aftonbladet.se/7148/perma/839208/