viktorflyger

Hemma. Jag smakar på ordet och det smakar bra. Hemma som sagt.

I februari kom jag till Auckland. Visste nästan ingenting mer än att jag skulle bo där ända till juni. Jag visste knappt vart jag skulle när jag satte mig i taxin på flygplatsen. Så lite visste jag. Några månader senare åker jag hem full med nya intryck. Vad som har varit bäst kan jag inte svara på. Kanske är det resan på sydön eller Bay of Islands under påsken, kanske är det bara att jag verkligen tog chansen och åkte iväg. För det var långt från självklart. De som känner mig vet ju hur mycket som låg i luften för utbytet. Till slut hade alla bitar fallit på plats, kursvalen löst sig och jag kunde börja njuta av att vara på andra sidan jordklotet. Vädret i Auckland var det bästa i början. Att lämna ett regnigt och blåsigt vinter-Göteborg, för att komma ner i underbar sommar kan bara stavas kontrast. Vande gjorde man sig i alla fall fort. När ni berättade om blåsten och regnet kunde jag skadeglatt berätta om shorts och sol. Efter ett tag byttes rollerna men jag hade slutat lyssna på det då. För en Aucklandhöst är inte samma som en Sverigehöst. Efter höst kommer vinter. När vintern kommer har de inte ens snö. De stackarna har aldrig upplevt en vintervind så kall att inga kläder i världen hjälper. Nä, riktig vinter har dom aldrig skådat. Inte som vi. Jackan jag hade fått låna behövdes bara några ynka veckor under resan på sydön. Resten av tiden tillbringades jacklös. Det kan man vänja sig vid ruggigt fort. Istället var det andra saker jag inte riktigt kunde vänja mig vid lika fort. Som busstrafiken till exempel. Jämfört med Sverige ligger dom långt efter. Opålitliga tidtabeller och allmän flummighet gjorde det ibland till en chansning att åka buss. Ibland kom bussen, ibland inte. Eller att husen inte har någon isolering. Istället är det heltäckningsmatta och kläder på som gäller. Det saknar jag inte heller. Där är Sverige ljusår före. Sverige är framtidens land. Eller? Nä, det handlar snarare om din "approach" för det nya. Att acceptera att allt inte fungerar som i Sverige. Det funkar bara lite annorlunda, och att det bara är att vänja sig. Annars är det bara att åka hem.

Nu är det allvar som gäller. Sommarjobbet har dragit igång och jag har fått tillbaka min lägenhet. Att ha sitt eget igen är skönt. Att dela lägenhet var perfekt. Perfekt så till vida att man automatiskt får nya bekantskaper.

Mersmak av utlandet har jag också fått. Innan hemresan ville jag inte åka hem, hade lätt kunnat tänka mig ett tag till i Auckland. Men det gick inte. Istället får jag försöka röra på mig när jag har slutat skolan och ska börja arbeta på "riktigt". Då kanske den här bloggen vaknar till igen. Ty det här är det sista inlägget för den här gången. Tack alla ni som har följt och kommenterat den. Tack alla ni!

Jaha, sa nu ar det nastan over. Jag kom i februari. Nar jag landade i Auckland kandes det som en evighet. Ska jag vara i det har landet anda till juni? fragade jag mig sjalv. Nar jag tittar tillbaka i backspegeln kan jag bara konstatera att tiden har gatt fruktansvart fort. Det ar atminstone ett tecken pa att jag har trivts. I lordags hade jag mitt Goodbye Party. Redan da var det en massa farval. Idag har jag sagt farval till annu fler nya bekantskaper. Det kanns lite overkligt. Kanske, till och med ratt sa troligt, kommer man aldrig mer att traffa dom igen. Men jag misstrostar inte. For allt det jag har upplevt, alla nya manniskor jag har traffat och det jag har varit med om kommer alltid att finnas med mig. Med over 3000 bilder kan jag aterkalla det jag har varit med om. Det gor mig glad.

Vi ses snart pa svensk mark!

Nu är det inte ens ett dygn kvar i Auckland. Det känns lite vemodigt att behöva lämna allt. Ett par månader till hade inte skadat. De första månaderna var bara uppvärmning. Nu skulle det "riktiga" livet i Nya Zealand kunna börja...

Ojojoj. Det skulle ju bli horisontalläge idag. För mig är det nog mer 45 grader som gäller. Tur det. Igår var det avskedsfest. Inbjudan hade gått ut via Fejan och djungeltrumman. Det började minst sagt rätt trevande med inga gäster alls. Manu skojade och frågade om det verkligen var rätt lördag. Efter någon timma började det droppa in fler och fler gäster. Tre timmar senare var vår lilla lägenhet packad med människor och det stora skohornet fick tas fram. Senare mot kvällen kom vakten och ville att vi skulle sänka musiken. Två minuter senare var musiken tillbaka på samma nivå som innan. Efter ett par gånger med höjning och sänkning stängde vakten av strömmen istället strax efter klockan två. Snacka om effektivt! Med lite tjat och lirkande fick vi tillbaka vår elektricitet, men då var festen över. Resterande två timmar ägnades åt att städa och städa. Mängden flaskor vi slängde var helt otroligt. Coolt va?

Nja, inte riktigt. Men nastan. Nar jag gick till bussen i morse var det frost pa marken. Vintern har alltsa kommit. Det har ar for ovrigt min sista torsdag. Imorgon (fredag) har jag en tenta. Sen ar det bara att packa sin vaska och aka till flygplatsen. Illa alltsa...

Det här var roligt skrivet om Efva Attling. Rätt har hon också.

"Jag tycker också att hennes smycken är fina, men är det inte lite mainstreamvarning på det?

Som att ha en Lasse Åberg-tavla eller en Ulrika Hydman-vas."

http://blogg.aftonbladet.se/7148/perma/839208/

Igår var jag på svenska konsulatet i Auckland för att hämta ut ett tillfälligt pass. Mitt riktiga pass gick ju sönder då jag var i USA. Inte bra. Adressen jag hade fått från Svenska föreningen här i Auckland visade sig vara helt fel. Huset var rivet sedan två år och ett nytt hus var byggt. Jag försökte ändå åka upp på "rätt" våning men stegade istället rakt ut i en byggarbetsplats. Min hjärna förstod ju att konsulatkvinnan knappast skulle sitta på en byggarbetsplats, men jag frågade ändå en av byggjobbarna. Han skrattade lite lätt och sa att han inte hade en aning om var konsulatet finns nu. Nåja, ringde konsulatet och fick den nya adressen, åkte dit och kvitterade ut mitt rosa pass. Hon hörde att jag var från Göteborg och frågade lite försynt var någonstans i Göteborg. Ekebäck, svarade jag. Det är inte många som känner till var det ligger. Hon visste precis. Det visade sig att hennes mormor hade bott på Ängåsgatan 3-nånting. Själv hade hon vuxit upp på kommandobryggorna i Frölunda.

Den här helgen är jag helt ensam i lägenheten. Tyskarna är bortresta, kiwin är hemma hos sina päron och koreanen är borta som vanligt. Vad kunde vara bättre än att ha middag hemma hos mig! Det var bara att åka iväg och köpa färs och börja rulla köttbullar. Mitt i jobbet blev det strömavbrott. Lagom kul att stå där med färssmet på sina händer och inte kunna se något. Roligare blev det när en finska berättade att här blir det strömavbrott på ett par timmar lite då och då. Ibland mer än en dag. 1998 var det strömavbrott som varade i ett par veckor. Det ni. Senare på kvällen berättade en svensk, som kan det här med ström, el, Ohms lag och allt vad det heter, att praktiskt taget all el produceras på sydön för att transporteras i två tjocka kablar upp till sydön. Som grädde på moset är ena kabeln så gammal att den går sönder med jämna mellanrum. Tjena! Strömmen kom i alla fall tillbaka och jag kunde slutföra mitt middagsprojekt.

Sista inlamningsuppgiften inlamnad for nagra minuter sen. Nu ar det bara en tenta kvar, sen drar jag hem till Sverige!

Pa sydon var det ju, som ni redan vet, mycket mexikansk mat. Forra helgen lagade vi svenskar mat at alla som var pa sydon. Igar var det tysk mat som stod pa menyn. Det finns ett bra ord for att beskriva den tyska matkulturen: mastig! Tyskarna (dock inte dom fran Lund) hade lagat sma potatisknyten med plommon i mitten. Till det bringa och en sas till. En portion av den tyska maten och man star sig i evigheter. Mexikanare tyckte det var "different" Vad dom menade med det fragade jag aldrig. Kan ju betyda lite vad som helst... Jag gillade det i alla fall och faten var tomma nar vi gick darifran. En timma senare satt jag annu en gang vid matbordet for att ata middag. Fast nu med mina flatmates. Sla det om ni kan!

Upp i gryningen och iväg på hiking!

Tidigare gånger har vi ju hållit oss strax utanför Auckland. Den här gången åkte vi till Coromandel Peninsula, två timmars bilfärd från oss. Totalt var vi fjorton käcka gossar och gummor iklädda fotriktiga skor och bekväma kläder. I varenda ryggsäck låg en påse SCROGGIN. Ja, ni hör ju själva hur käckt det låter. Det bästa med att gå vandringsleder på NZ är att de inte är speciellt iordninggjorda. Istället är det mer klättrande och vadande som gäller. Har man tur finns det en bro eller något över vattendragen. Efter ett par timmars vandring kom vi fram till delmålet. En övernattningsstuga. Slutmålet var att klättra upp på toppen på berget precis i närheten. Vägen till bergets fot var inga problem. Brant var det och man blev allt lite blöt om fötterna men det var nu den verkliga ansträngningen började. Trapporna upp till toppen var ruggigt branta. Hjärtat fick pumpa ordentligt! De sista hundra meterna var det klättring som gällde. En av kineserna skrek till alla: "Klättra inte upp, ni har bara ett liv. Ni vill väl inte bli handikappade för resten av livet? Va! Va!" Naturligtvis inte sa vi, och klättrade lugnt vidare. På toppen var det fantastisk utsikt (bilder finns men tyvärr tar det för lång tid att ladda upp dom)! Sen var det dags att klättra ner till trapporna och börja den långa vandringen ner till bilen. Väl nere packade vi in oss själva, köpte bröd och letade upp några bänkar för att inmundiga den fina gemensamma fikan som vi hade köpt.

Nu är klockan kväll och jag är trött. Over and out!

Kenza, Engla, Stina-Lee, Blondinbella... Kart barn har manga namn. Som ni redan har gissat, eftersom ni ar smarta, skriver dom om mode pa ett eller annat satt. Antingen koper dom klader for tiotusen i manaden eller sa skriver dom om vilka klader dom vill ha. Jag skiter i vilket. Jag tankte anda prova pa att lagga ut dagens outfit pa mig sjalv. Ty det finns inte manga killar som visar dagens outfit. Har finns det definitivt en glipa for den driftige. Dagens forsta bild ar borjan pa nagot stort.

Denna manniska som sag sig som de unga tjejernas forsvarare, men som var helt okand av dom som hon ville forsvara, har bytt image pa aldre dar. Efter femton ar slutar hon som kronikor pa Expressen och satsar pa annat. Jag ska erkanna att jag aldrig riktigt har gillat henne tidigare. Men efter att ha foljt hennes artiklar och kronikor under min tid i Auckland har hon vunnit respekt fran mig. Ibland traffar hennes asikter ratt. Ibland inte. I en intervju med DNs reporter Hanna Hellquist skriver hon att hon blir provocerad av folk som behover vara lediga. Det ar kul sagt. Det andra hon sager ar att hon aldrig vill aka pa semester for att andras barn beter sig som lobotomerade. Nar reportern inte hanger med, replikerar hon sa har: " De [barnen] bara sitter där och är helt lugna, man undrar ju vad det är för fel på dem. Mina ungar är lite vitala. Det går inte att resa med såna barn." Hon tycker i alla fall om sina barn. I liikeee...

I lordags traffades sydoganget for att vi svenskar skulle fa chansen att bjuda pa svenska kottbullar som tack for all den mexikanska mat vi at under resan. Egenhandigt rullade dessutom. Till det lingonsylt. Utan att skryta kan jag faktiskt beromma oss som gjorde middagen. Allt forsvann och alla blev belatna. Efterat gick vi ut men pa skilda stallen. Jag motte upp nagra i Ponsonby, den lite hippare stadsdelen i Auckland. Dar hande det som jag har vantat pa anda sedan jag kom hit. En tjej fran Fiji trodde att jag var fran Schweiz. Ibland hander det.

Detvarintejagdetvarsossarna har gjort en lista vad hon INTE ska säga till sina framtida barn. Mina barn ska däremot få höra alla dom där sakerna. Ingen uppväxt är ju komplett utan det... Se listan här.