viktorflyger

Igår fyllde Jan, en tysk kille som e ihop med Rike, år. Hela 29 bast! Egentligen var det något han definitivt inte ville fira men den här gången kunde han inte fly undan sin födelsedag som han alltid brukar göra, enligt sin tjej. Mina två tyska flatmates känner också Jan, så de hade ordnat lite raj-raj för honom med tårta, sång, alkohol och utgång på stan med efterfest till fem på morgonen. Totalt var det sju tyskar och en svensk. När Jessica frågade mig vad happy birthday heter på svenska hade jag, helt honestly, totally forgotten it. Då kände jag mig riktigt korkad. Hur kunde jag glömma bort det? Jag försökte verkligen komma ihåg men det var helt omöjligt. I övrigt kan jag meddela (till Oskars förtjusning?) att jag försökte prata lite tyska. Det funkade faktiskt, de kunde förstå var jag sa. Till dags dato har jag blivit rätt duktig på att förstå vad tyskarna pratar om när de snackar tyska. Ack, varför läste jag inte mer tyska i skolan!? Det smärtar mig...

Tidigt imorse gick brandlarmet igang igen. Det ar inte forsta gangen under min tid har. De tidigare gangerna har det startat tidigt pa morgonen for att tystna nagon minut eller tva senare. Men den har gangen tystnade det inte och ett par hundra studenter samlades pa parkeringen utanfor husen. Dar var det avprickning och ett langt formanande tal av brandinspektoren att man minsann inte overlever nar det brinner. No shit. Vid det har laget har jag rutin pa brandlarm. Samma sak hande igar nar jag satt i biblioteket. Alla var tvungna att vanta utanfor for att "secure the building" som det sa vackert heter.

Reflektion kolon ett

Reflektion kolon ett handlar om att ALLA Aucklandbor går barfota ÖVERALLT. Gammal som ung, hög som låg. Stranden som köpcentrat. Utan en tanke på glassplitter och smutsiga fötter vandrar dom på stadens asfaltsbeläggning. Är inte det gulligt, så säg.

Reflektion kolon två

Reflektion kolon två handlar om svenskarnas käraste samtalsämne - vädret! Idag har det varit en fantastisk dag. Inte så extremt varmt egentligen utan mer en otroligt bra och behaglig värme tills solen går ner runt åttatiden. Därefter blir det lite kyligare utan att vara kallt. Det börjar ju trots allt lida mot höst...

Reflektion kolon tre

Reflektion kolon tre handlar om bilar. Här nere dominerar Honda, Mazda, Nissan och Holden totalt. På andra plats kommer Ford och de tyska bilarna, framförallt Audi och BMW. Långt ner kommer SAAB och Volvo. Dom är ytterst ovanliga för att inte säga unika. Faktiskt rätt så skönt att slippa se alla träliga kombibilar.

Har man tur kan man få se en sån här fin pippigul bil på skolans område (OBS! Ironi på hög nivå!).

Att boka om min hembiljett gar inte sa bra. Varken STA eller Air New Zealand vill ha med den att gora. Eftersom jag bokade den hos STA i Sverige gick jag till STA-kontoret har i Auckland. For dom var det "helt omojligt" att boka om och skickade mig till flygbolagets kontor, 10 minuters gangvag darifran. Stoter pa patrull aven dar. Eftersom det ar en STA-biljett maste jag boka om den hos STA. Jag forklarar att jag redan har varit dar men att de inte kunde gora nagot. Flygbolaget insisterar anda pa det sa jag gar upp till STA igen. Samma visa samma svar. 10 minuter senare svingar jag upp dom stora dorrarna till flygbolagets kontor och forklarar aterigen hela historien for en ny manniska. Aven denna gang ar det stopp. Nu ger jag tillfalligt upp, aker hem ock skickar ett mail till min kontaktperson pa STA i Sverige. Hon ar naturligvis mammaledig sa det ar bara att skicka mailet pa nytt till nagon pa mafa. Redan efter ett par timmar far jag svar om att dom har slappt ombokningssparren och gett mig ett bokningsnummer. Det ska ha lost allt. Idag aker jag ner pa stan for att boka om. Naturligtvis har det inte alls lost sig. Biljetten ar sparrad och varken STA har i Auckland eller Air New Zealand far gora nagot at det. Nu vantar jag med spanning pa vad svenska STA kan gora at det. Eller ar det kanske ett tecken pa att jag inte ska aka hem? Kanske stanna har nere for resten av livet? Dags att gora nagot drastiskt at det har problemet...

Ingen lar val ha missat att det har varit pask. Jag letade faktiskt efter sill och hittade det! Enligt forpackningen fin-fina fileer, visserligen tyska men noden har ju som bekant ingen lag. Nar jag kommer hem ligger de fin-fina fileerna och simmar i fet illaluktande olja. Inte mycket battre blir det nar jag forsiktigt gnager pa en for att komma i stamning. Den ar helt flottig och ubersalt. "Kanske blir den battre om jag gor en sillmacka?" tanker jag. Men inte ens da funkar det. Darfor lottar jag nu ut de aterstaende sillbitarna mot hogstbjudande har pa min blogg! Forst till kvarn (far forst mala) galler!

Påsken var lika med ledighet på min skola. Alltså en bra tid att hitta på något och Bay of Islands var den plats som fick äran att bli resmål för oss! Bay of Islands är en semesterort 27 mil utanför Auckland bestående av flera små orter, bland annat Paihia och Russel. Här kan man simma med delfiner, dyka och göra andra "turistiga" aktiviteter. Men det är också fyllt med historia. Det var här som de första fredsfördragen undertecknades av britter och ursprungsbefolkningen 1840. Vi var många studenter som hade åkt dit, bland annat en hel hög med svenskar. Första dagen på stranden var nästan som att vara på campusområdet. Vart man än såg var det Unitecstudenter. När vi skulle boka hostelplatser var min kompis Filippa och jag lite sena. Då jag ringde runt på onsdagen för att boka rum var ett stort skratt det enda jag fick till svar. Efter att ha ringt runt till alla hostel stod det klart att vi inte hade någonstans att bo. Sakta insåg jag att vi inte skulle kunna åka. Filippa nöjde sig inte med det svaret och föreslog att vi skulle campa. Hmmm, inte min grej... Filippa började ändå ringa runt för att hitta någon form av boende. Till slut började hon ringa på campervans men även där var det fullbokat eller alldeles för dyrt. Full av vemod ringde hon till det sista uthyrningsstället. Till hennes (och min) glädje hade de flera bilar lediga. Filippa valde den minsta bilen med kök. Glad i hågen började jag packa för helgen. På fredag morgon när Filippa hade hämtat ut bilen ringde hon till mig med en lätt förtvivlad röst och sa att bilen var liten. Hur liten? frågade jag. Den är liten. sa Filippa. Inget tillfredsställande svar men jag nöjde mig. När Filippa kom till min lägenhet och jag fick se bilen förstod jag vad hon menade. Det var ingen van, det var en liten kombi, som en Volvo V50 i storlek, som vi hade hyrt! Köket visade sig vara ett stormkök. Både Filippa och jag tittade på varandra i lätt uppgivenhet och försökte intala oss att bilen skulle kunna funka för fyra nätter. Ändå ville vi höra oss för om det skulle gå att byta upp oss till något som skulle kunna liknas vid en van. Framme hos biluthyraren frågade vi lite försiktigt om det var möjligt. Naturligtvis! var svaret. Den här gången fick vi det vi ville ha. En riktig minibuss med möjlighet för mig att kunna sova raklång och ändå kunna stänga bagageluckan. Äntligen kunde vi ställa in oss på Bay of Islands! Vägen dit är mycket kringe-li-krokig med mycket upp och ner i bergen med en fantastisk utsikt. Den pyttelilla motorn i bilen fick arbeta riktigt hårt för bensinen. Efter två timmars kö och tre timmar körande, alltså fem timmar, var vi äntligen framme och kunde parkera bilen nära de andra svenskarnas hostel. På kvällen grillade vi och drack öl i mängder. Dag två (lördag) åkte vi till ett vattenfall som inte skulle vara av denna värld enligt reklamen. Framme vid vattenfallet kunde vi inte bli annat än besvikna. Vi hade föreställt oss ett tropiskt vattenfall a la Amazonasdjungel-style. Efter fem minuter och några kort rikare åkte vi tillbaka till Paihia och stranden som var bra mycket bättre än vattenfallet. Vi badade, spelade boll och mycket annat. Varken Filippa eller jag kunde ju duscha i bilen. Alltså snikade vi in på svenskarnas hostel varje dag för att laga mat, låna toaletten och duscha. Återigen grillade vi och drack öl. På söndagen åkte vi på en segeltur med piratskeppet Tucker Thompson. Tyvärr var det molnigt med lite regn under dagen men det var kul att se något annat än bara stranden och det var väl värt det. På kvällen var det samma visa med mat och öl. Samma morgon (söndag) var det däremot lite dramatik. När jag skulle låna hostelets toalett på morgonen möttes jag av ägarna som var helt rosenrasande. De skällde ut mig och anklagade mig för olagligt intrång. De ville ha mitt namn för att kunna polisanmäla mig och Filippa. Jag gick tillbaka till bilen, berättade vad som hade hänt, och vi flyttade bilen illa kvickt till en ny parkering. Det sista jag hörde av ägaren var när han skrek I'm watching you! hängandes ut genom kontorsfönstret. Nu var vi portade från duscharna och vi var tvungna att leta upp ett nytt hostel. Nu ville vi betala för oss så att samma sak inte skulle kunna hända som på svenskhostelet. Efter två nekanden gav vi upp och smet in på det tredje hostelet och "lånade" deras duschar. Men vi försökte i alla fall göra rätt för oss. Idag, måndag, bar det av hemåt igen efter ett par jättebra dagar. På hemturen försökte vi åka till en fin strand men körde helt fel och irrade in oss på olika grusvägar för att till slut komma till ett ställe som Gud glömde. Då gav vi upp och körde tillbaka till Auckland för att inte behöva betala för bilen i ytterligare ett dygn.

Det var väldigt kul att komma iväg från stan och se mer av Nya Zeeland. Om knappt en månad är det ännu mera lov, då vill jag åka ner till sydön för att se mer. Det lustiga med påsken var att restaurangerna inte fick sälja alkohol både påskafton och annandag påsk såvida man inte köpte mat samtidigt. Då gick det bra.

Imorgon ska jag boka om mina flygbiljetter hem. Hoppas att det finns platser kvar på dom avgångar som funkar för mig. Tiden här går väldigt fort. Om knappt en vecka har jag varit borta i två månader. Hittills två bra månader!

Under de senaste veckorna har jag tjatat pa mina flatmates att vi borde kopa ljus eller ngt for att pimpa upp var lagenhet atminstone lite grann. Hittills har den mest sett ut som en desperat ungkarlslya i Polen. Igar fick jag sa antligen mitt onskemal uppfyllt. Kiwin hade varit pa kopcentrat och overraskade mig med atta sma varmeljus i en babisbla nyans, och Julian hade hittat nagra snackor pa stranden. En bild sager ju mer an 10000 ord sa har e en bild pa masterverket.

En österrikisk kille, Matthias, har startat en hikingklubb tillsammans med skolans studentkår. Igår (lördag) var det premiär för första expeditionen. Totalt var vi nio personer. En österrikare, två tyskar, en danska, en svensk, en engelska, två kiwis och en tjej med obestämt ursprung. Med en av skolans minibussar körde vi till Waitekere ranges regional park för att gå en hikingtur i bergen. Området är ett stort rekreationsområde med flera vandringsleder upp i bergen och runtom. Vi valde en led som skulle ta oss upp till toppen av ena berget och sedan ner igen (surprise!)  Beräknad tid ca 3,5 timmar. Vandringsleden var först ganska flack men vi blev snart varse om att det var ett berg vi skulle bestiga. Snabbt började vi gå uppåt och uppåt, flåset och träningsvärken infann sig snabbt. Leden gick över vattendrag och stigar. Det var alltså rätt kuperat. När vi hade ett par hundra meter kvar till toppen blev leden smalare med ett par meters fritt fall om man hade ramlat ner från den. Framme på toppen fanns ett utsiktstorn med fantastisk utsikt! Vi kunde se flera, flera mil ut över vattnet och omgivningen. Först nu förstod jag varför så många förälskar sig i Nya Zeelands natur. Efter att ha tagit ett par hundra kort tillsammans började vi går ner igen, denna gång en annan led. När vi hade vandrat i 15-20 minuter upptäckte vi att Christian och Matthias saknades. Kvickt tog vi fram våra mobilen men ingen av oss hade täckning. Tack för det, Vodafone! Arnie gick tillbaka till utsiktstornet för att leta efter dom. För oss andra var det bara att sätta oss ner och vänta. När åtminstone 35 minuter hade passerat kom Arnie tillbaka med de två förlorade personerna. Återigen krängde vi på oss våra ryggsäckar och fortsatte ner mot bilen. Lika brant som det var uppför, lika brant var det nerför. Nere vid bilen berömde vi oss för våran strapats, hoppade in i bilen och körde mot stranden för att äta. Stranden var stor och fin med svart sand. Där plockade vi fram maten vi hade köpt och dukade upp en picknick. Maten smakade mycket bra efter den svettiga turen i strålande sol och värme, När vi hade ätit upp och vilat oss åkte vi till en annan strand för att bada, kasta frisbee och vänta in solnedgången. Tyvärr badade jag inte, hade varken med mig badkläder eller handduk. Som plåster på såren kom de andra tillbaka väldigt fort. Det var rejäla vågor och två av dom hade dragits ner mot botten. Tydligen är det en väldigt vanlig drunkningsolycka. När solen hade gått ner och det blivit kallt hoppade vi in i bilen och ställde autopiloten mot skolan. Alla var trötta och utmattade och det var nästan tyst i bilen förutom Matthias som pratade på för fulla muggar.

Summa summarum: En otroligt bra dag och det blir naturligtvis en fortsättning. Kanske redan så tidigt som nästa vecka, då det är påsklov och ett par dagars ledighet. Killen från kåren hade med sig en videokamera för att kunna göra en reklamfilm. Så snart den är klar kan jag länka filmen så att ni får ta del av den! Bilder kommer också! Fram till dess får ni nöja er med några mobilbilder.

                

Ha det bra!

Ikväll lagade jag svenska köttbullar! Eftersom jag bor med tyskar blev det naturligtvis potatismos till, medan kiwin stod för de kokta grönsakerna. Köttbullarna blev mycket bra. Precis rätt stuns och kryddning. Det enda jag saknade var lingonsylt och en klassisk sås till. Om någon skulle vilja överraska mig (jag fyllde ju faktiskt år i söndags) med ett paket lingonsylt skulle jag bli din/er för evigt. Tyvarr har jag ingen kamera så jag kan inte lägga upp någon bild på de små underverken. Här är en bild jag hittade på Internet som kompensation.

Här är min adress för ett paket med lingonsylt:

Viktor Brauer, apartment 42
Unitec Residential Village
Building 310
(Gate 4)
139 Carrington Rd
Mt Albert
Auckland
New Zealand

Jag laser palliativ omvardnad pa distans. Nu haller jag pa och skriver en liten "miniuppsats" som ska vara inne pa fredag. Naturligtvis ska jag forsoka ha med nagra vetenskapliga artiklar for att fa mer tyngd i arbetet. Standigt dessa artiklar...

I lordags hade jag skoldag trots att det var lordag. Tur att det bara ar en lordag till som det ar sa. Min skola ligger ju inte pa campus. Jag maste alltsa ta bussen eller pendeltaget till min skola. Nar jag tittade pa tidtabellen vilket tag som skulle passa bast drog jag i med rejal marginal for att inte komma for sent. Tur var val det! Under hela helgen har de hallt pa och reparera sparen sa de hade satt in bussar istallet for tag. Att aka dit och hem tog mer an dubbelt sa lang tid som vanligt. Lordagens kurs vad Loss and Grief, som handlar om sorg. I den ingar bland annat att kunna "konfronteras med sina egna kanslor" (lararens ord). I lordags skulle vi infor hela klassen beratta om en egen forlust. I brist pa battre berattade jag om nar jag brot mitt ben i hostas. De andra daremot, de delade med sig av livshistorier som inte var av denna varld. Vill inte ga in pa allt, men sa gott som alla grat och grat. Helt otroligt. Vi satt och lyssnade pa varandra fran nio pa morgonen till tva pa eftermiddagen med undantag for tva korta raster. Efter att skolan var slut messade jag Filippa som skulle ut till Waiheke island. Fran borjan skulle vi ju ha akt ut forra veckan men da var vadret alldeles for daligt. Waiheke island ar huuur vackert som helst. Pa on odlas det vin och det finns helt ororda strander. Nar klockan blev kvall akte vi tillbaka till stan. Filippa akte hem men jag gick vidare och traffade nagra linkopingsbor som bor precis i hamnen. Ytterligare nagra manniskor fran campuset kom till lagenheten och vi forfestade. I Auckland ar de helt galna med skorna pa utestallena. Har man nagot annat an svarta lagskor blir det nobben i entren till nastan alla stallen. Sen nar ar det battre att vara supersunkig med svarta skor an frasch med vita skor? Vi europeer har fortfarande inte listat ut svaret... Tomas och jag fick lana svarta skor, mina var ett slags svarta slipins sa det gick inte heller. Da tappade jag humoret och drog hem. Var hemma runt tvatiden...

Tyvarr har jag inga bilder att visa da jag inte langre ager nagon kamera, den blev snodd pa Waiheke island.

Ikvall fortsatter Loss and Grief. Trots nastan fem timmar med manniskooden hann vi inte bli klara i lordags. Hoppas vi blir det ikvall...

Svedski Svedski!!!

Vilken dag igår! Första torsdagen i månaden har svenskföreningen i Auckland en pubträff på BaraBra i hamnen. Igår var alltså första gången för oss som precis har kommit hit. Men jag ska kanske ta det från början. Filippa, Ylva, Sandra och jag (alla svenskar) tog bussen in till stan för att ta en föröl innan svenskträffen. Vi satte oss nere i hamnen med medhavd öl. På samma brygga som vi sitter står det ett uteliggarpar som e riktigt fulla och dragna. De småtjafsade och bråkade med varandra, som sådana alltid gör. Plötsligt slänger mannen kvinnan i vattnet. Tyvärr tittade jag bort precis i ögonblicket, så plötsligt hörde jag att någon ropade Help! Help! men jag förstod inte varifrån det kom. Alla som såg det blev så överraskade och förvånade att de inte tog sig för något. Till slut sprang jag och några andra ner till bryggan för att hjälpa henne upp. Hon var så full att hon inte orkade simma till stegen på bryggan. På bryggan fanns det en livboj inlåst i ett skåp Vi var några som försökte få upp skåpet men skåpet gick inte att få upp fastän vi ryckte och slet i plexiglasluckan. Ändå fick vi inte upp det. Jag var verkligen inte sugen på att hoppa i men jag började ändå ta av mig skorna och ta ut min telefon och kamera från byxfickorna. Plötsligt hör jag Filippa ropa "Viktor! Hoppa inte i! Du blir ju blöt!". Av någon anledning tvekar jag bara någon sekund eller två. Under tiden hoppar en amerikansk turist i vattnet och drar in henne till stegen och vi två killar som är där drar upp henne. Väl på bryggen kippar hon efter luft och börjar samtidigt spy. Snacka om fräscht. Vi ringer ambulansen och polisen som kommer inom några minuter. De svenska tjejerna får lämna vittnesmål om vad vi sett och sakta börjar uppståndelsen ebba ut. När allt lugnar ner sig går vi mot BaraBra för att möta upp alla andra.

På BaraBra satt det redan ett knappt tiotal svenskar och med tiden anslöt allt fler. Till slut var vi uppemot 20-25 stycken. Där fanns alla möjliga människor. En kille som ska försöka starta upp en vinodling som samtidigt arbetar med datasystem på distans. Men det var också flera som hade hittat den stora kärleken och helt enkelt blivit kvar. Filippa hade tidigare under kvällen gjort reklam för hennes kompis Rebecka, som jobbade på en PR-byrå, vars PR-byrå var med och anordnade en stor fest på en uteterrass inne i stan. Det unika med den här festen var att alla hade på sig hörlurar och lyssnade på musik. Det såg riktigt roligt ut när alla stod och diggade loss till musiken i hörlurarna om man själv tog av sig lurarna för en stund och bara tittade på. Idén e dock inte dum. Man kunde välja mellan två sorters musik och volymen på det. Tröttnade man på musiken var det bara att ta av sig lurarna och prata. Festen var riktigt lyckad! Alla hade en grym kväll på stället. Det roligaste under hela kvällen var de uppblåsbara djuren och sexdockan som åkte runt bland gästerna. Verkligen alla slängde djuren runt och runt. När Jimmie, en svensk kille, skulle göra det kom fram en vakt och sa att Jimmie hade fått nog och att det var dags för honom att gå hem. Vi ville ju inte lämna honom ensam så vi gick vidare till ett ställe i hamnen för kalajs tills de stängde vid två. När det stängde drog hälften vidare till en karaokebar och vi andra en taxi hem. Summa summarum: verkligen bra kväll!

PS. Bilder finns på fejan! Uppladdning e alldeles för långsam. :(  

Glomde beratta en sak for er om utekvallen!

Nar vi var pa puben skulle jag betala for tva ol. Da jag far tillbaka vaxeln fran servitrisen ar det inte fem dollar i retur som jag skulle fa. Istallet ar det 50 dollar! Sa var den utekvallen betald. Ska jag vara arlig upptackte jag inte att jag hade fatt for mycket forran vi hade gatt darifran, sa det var ju lite svart att lamna tillbaka om jag hade velat. Ibland har jag tur med pengar. Fraga Lasse om gangen nar vi var pa kasinot och vakterna kom fram med en hink med pengar och pastod att jag hade glomt den. Eller nar jag hittade nastan 60 kronor i p-automaterna under en vecka i Goteborg. Eller nar jag var yngre och anvande sedlar som bokmarke for att senare glomma bort det och hitta pengarna ett par ar senare. Jag tror fortfarande att det finns pengar lite varstans i mitt rum i Goteborg. Men husch, lat det bli en hemlighet mellan dig och mig.

Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner... japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon...

- Sven Jerring, år 1936

Jag måste verkligen berätta om när vi var ute igår. Alla vet ju att det är heeelt omöjligt att gemensamt bestämma vart man ska gå ut när man väl är på stadens gator. Vart man ska måste man ju naturligtvis bestämma innan. Särskilt när det är ett 30-tal som är involverade. Tio av oss hamnade på en pub mitt inne i centrala stan. Där hade vi kanon tills vi skulle möta upp dom andra. Som genom ett trollslag blev plötsligt alla som zombies och började gå åt den riktning som respektive person trodde var rätt. Resultatet kan ju naturligtvis inte bli annat än pannkaka. Inte heller blir det bättre när hälften av gänget inte kommer in på ställena eftersom de europeiska körkorten inte är värda ett jota här nere. Det enda som duger är passet, och det vill man ju inte dra med sig överallt. Det slutar med att Rikard (svensk), Sara (danska), James (kiwi) och jag (svensk!) hamnade på ett ställe där verkligen ALLA var asiater. Det är inte något jag överdriver bara för att verka annorlunda. Det är hårda fakta. Så där stod vi, tre vitingar och en kiwimaori mitt i denna saliga röra av asiater. Eftersom vi redan hade betalat inträde ($10 = 50 sek) stannade vi kvar och beställde något att dricka. Jag ville verka lite cool och lät slumpen bestämma var fingret skulle landa på drinklistan. Tyvärr såg jag inte att drinklistan inte var en drinklista utan en shotlista. Därför blev jag irriterad när jag såg servitrisen (också asiat) stå och fippla med shotglas och spritflaskor. När hon sekunden senare ställer en shot framför mig på barbänken kollar jag på drinklistan, som ju inte är någon drinklista, och ser att min coola image och förmåga att välja drink med hjälp av slumpen hade misslyckats. Vad göra? Det var bara att hålla god min och svepa shoten framför mina kamrater. På övervåningen där vi var spelade dom bara gammal hiphop. Nere på undervåningen skulle dom enligt James spela riktigt cool och bra housemusik. Det lät ju lovande, men när jag hör den "coola och bra housemusiken" hör jag bara Warp brothers och allt vad dom heter. Det är inte vad jag kallar cool och bra housemusik. Nu började jag tröttna på stället men stannar ändå kvar för att titta på de roliga dansstilarna. Det här var något i hästväg. Inte för att det var bra utan för att det var unikt. Linda, Karl-Petter och allt vad dom heter i Let's Dance kan slänga sig i väggen. Det här var kvalitet! Efter ett tag tröttnar jag ändå och går iväg ensam till stället brevid där de andra i gänget ska vara. Halvvägs dit träffar jag Manuel (ena tysken i min lägenhet), hans tjej och ytterligare en tyska som är på väg hem. Nu är klockan nästan tre så jag åker med hem istället och somnar runt fyra.

Idag lagade Charles, koreanen i lägenheten, koreansk mat. Han stekte tunna remsor kött med tillbehör som svarta pepperoni, en röd sås, starka inlagda grönsaker och stora salladsblad att lägga allt i. Det var riktigt gott men starkt. Jag har även varit på gymmet och blivit inskriven. Vi har också möblerat om! Charles föräldrar har en restaurang i Auckland. Nu har de flyttat till ett nytt ställe och behövde inte längre tv:n i restaurangen. Istället fick Charles ta den. Nu placerade vi sofforna utmed väggen och tv:n på andra sidan rummet. Vi ska testa lite, känns det inte bra möblerar vi om.