Kombaja!
Ikväll stod raj-raj på schemat för fyra glada svenskar: två från Halmstad, en från JIBS och jag. Det började bra i min lägenhet. Vi kunde ju naturligtvis inte sitta i lägenheten och uggla så vi gick ut och letade efter fest i området. Efter någon minut, möjligtvis två, var det en tjej som tipsade om lägenhet nummer sex. Rktigt bra, sa hon att det var. Uppför trappan till sexan. Mycket riktigt var det en fest, rejvmusiken på högsta volym, och folk ståendes med sina ölflaskor. Jag började prata med en kille som kom från Tahiti eller nåt sånt. När jag sa att jag funderade på att resa Fiji sa han bara att det var skit. Allt var skit där: det är dyrt, rasism och massa annat. Istället var det Tahiti eller hans land, ett pyttepyttelitet land bestående av 182, varav 92 bebodda. Det var det absolut bästa enligt honom. Kanske borda jag skippa Aussie och satsa på det. Jag får se... Tyvärr dog festen efter nån timma. Det var precis som att sticka hål på en ballong. Av någon anledning samlas alltid alla spanjacker och sydamerikaner tillsammans var man än är i världen. Varför? I "Village 310", där jag bor, samlas de dagarna i ända utanför vårat vardagsrumsfönster. Där satt alla i ring och pratade spanska. Grattis till den som försökte engelska där. Vi svenskar började skoja om att snart kommer gitarren fram. Vad händer? Mycket riktigt, efter en halvtimma kommer gitarren fram och klämkäckt börjar de sjunga Save tonight av Eagle-Eye Cherry. De som känner mig vet att jag fullkomligen hatar allt som har med gitarr, eld och lägersånger att göra. På min topp-tio-lista skulle nog lägersånger med tillhörande gitarr definitivt kvala in på i alla fall topp-tre. När kanske en timma hade förflutit blev vi borthysta från området av vaktisen och var tvungna att leta upp ngt annat. Då kastade jag in handduken och gick hem till mig. Nu är det dags för ytterligare en rostad macka med citrusmarmelad.
