viktorflyger

Igar lagade vi mat gemensamt - igen. Den har gangen var det kiwins tur. Att fa ata akta kiwimat ar inte ofta! Jag har ju tidigare skrivit att NZ kanns valdigt engelskt. Gardagens middag starker mig ytterligare om det engelska arvet. I sann engelsk anda hade han, fast snarare hans mamma, lagat corned beef.  Om jag inte ar helt ute och cyklar ar det samma sak som oxbringa. Till detta serverade han potatismos och kokta gronsaker. Till detta hade vi senap, och gronskaksrora. Det var faktiskt valdigt gott och vi gav honom fem sma gulliga kivifrukter av fem mojliga for hans koksprestationer. I borjan var kiwin ratt reserverad och tystlaten. Nu har han borjat vanja sig och pratar mer och mer med oss, vilket ar kul. Han fungerar aven som var engelsklarare och uppslagsbok. Nar det ar nagot vi inte kan eller forstor fragar vi honom. Hoppas han inte tycker det ar jobbigt.

Idag har jag kopt nya loparskor. Det kommer att gora mig till den snabbaste loparen i Auckland. Nu maste jag bara borja trana ocksa... ;(

Idag var officiell start på terminen. På The Hub (den som kommer ihåg vad det var får en stor guldstjärna i kanten, ni andra kan klicka här) hade studentkåren ställt upp en stor grill där de delade ut grillade korvar och påsar med kalender, chips och en massa andra saker. Det var även ett band som spelade riktigt highschool-musik på scen.

---

Här är en bild på killen som säljer kaffe dagarna i ändå på The Hub killen som spelar sjukt hög musik hela dagarna. Tyvärr blev bilden inte så bra. Läs här vad jag tycker om honom.

Igar var det BBQ pa Carringtons, den lokala puben, for oss studenter som bor pa campus. Skolan hade ordnat det valdigt fint. Pa pubens uteservering hade dom dukat upp ett langbord fullt med mat och med bra platser runt om. Tyvarr salde dom av nagon anledning ingen ol forran klockan nio. Vem som an hade tagit det beslutet var det ett misstag. Nar maten var uppaten runt halv atta satt alla och vantade pa - ingenting. Den minnesgode lasaren kan dra sig till minnes forra gangen vi var pa Carringtons. Da blev nagra nekade att kopa ol av pubchefen, numera med smeknamnet Ragatan. Jag satsar definitivt mina pengar pa att det var hon som hade bestamt det. Nagra av oss akte in till stan for att titta pa det stora fyrverkeriet inne i stan. For dom som inte visste det var det kinesiskt nyar igar. I den stora parken inne i Down Town hade de satt upp massor av upplysta pappersdrakar och djur, samt sma mattalt en bit darifran. Vi svenskar tyckte att nagot saknades. Det vi saknade var fulla manniskor och stanken fran urin. Lagg till de tva sakerna och hade det varit ett fullandat Goteborgskalas!

Imorse kampade jag mig upp for ytterligare en tur med den forhatliga lilla shuttlebussen fran det stora campuset till min lilla skola for mote med en larare angaende en av mina kurser.

Ha det bra!

PS. Bilder laggs upp senare idag. Som vanligt datorkrangel nar jag ska fora over bilder...

Ikväll stod raj-raj på schemat för fyra glada svenskar: två från Halmstad, en från JIBS och jag. Det började bra i min lägenhet. Vi kunde ju naturligtvis inte sitta i lägenheten och uggla så vi gick ut och letade efter fest i området. Efter någon minut, möjligtvis två, var det en tjej som tipsade om lägenhet nummer sex. Rktigt bra, sa hon att det var. Uppför trappan till sexan. Mycket riktigt var det en fest, rejvmusiken på högsta volym, och folk ståendes med sina ölflaskor. Jag började prata med en kille som kom från Tahiti eller nåt sånt. När jag sa att jag funderade på att resa Fiji sa han bara att det var skit. Allt var skit där: det är dyrt, rasism och massa annat. Istället var det Tahiti eller hans land, ett pyttepyttelitet land bestående av 182, varav 92 bebodda. Det var det absolut bästa enligt honom. Kanske borda jag skippa Aussie och satsa på det. Jag får se... Tyvärr dog festen efter nån timma. Det var precis som att sticka hål på en ballong. Av någon anledning samlas alltid alla spanjacker och sydamerikaner tillsammans var man än är i världen. Varför? I "Village 310", där jag bor, samlas de dagarna i ända utanför vårat vardagsrumsfönster. Där satt alla i ring och pratade spanska. Grattis till den som försökte engelska där. Vi svenskar började skoja om att snart kommer gitarren fram. Vad händer? Mycket riktigt, efter en halvtimma kommer gitarren fram och klämkäckt börjar de sjunga Save tonight av Eagle-Eye Cherry. De som känner mig vet att jag fullkomligen hatar allt som har med gitarr, eld och lägersånger att göra. På min topp-tio-lista skulle nog lägersånger med tillhörande gitarr definitivt kvala in på i alla fall topp-tre. När kanske en timma hade förflutit blev vi borthysta från området av vaktisen och var tvungna att leta upp ngt annat. Då kastade jag in handduken och gick hem till mig. Nu är det dags för ytterligare en rostad macka med citrusmarmelad.

Igår hade skolan anordnat en guidad busstur i Auckland för alla utbytesstudenter. 40 tappra själar samlades kvart i tio vid internationella kontoret för att ta den lila partybussen från 70-talet. Det var en rolig buss, obefintlig fjädring och svarta rökeffekter från avgasröret. För en gångs skull var nästan alla i tid. Till och med sydamerikanarna, som har en tendens att se klockslag mer som en rekommendation än som en tid man verkligen ska vara på plats, var där. Imponerande! Första anhalt var Queen street. Det är Aucklands huvudgata i citykärnan. Jag har ju redan skrivit att stadskärnan inte är imponerande. Det är synd, för stadskärnan har förutsättningar att vara mer än vad det är idag med sin hamn och sina kullar. Efter stan åkte vi till ett kulle/berg som var ett tidigare militärt område. På hela kullen/berget hade de byggt hus, bunkrar och gångar för att kunna försvara Auckland mot ett japanskt anfall under andra världskriget. Nu är det bara turister som invaderar för att titta på den fantastiska utsikten! Tyvärr var det blåsigt som sjutton. Sen åkte vi till Devonport, ett mysigt område med utsikt in mot stan. Här åt vi fish 'n chips. För mig var det första gången någonsin. Jag måste faktiskt säga att det var helt okej. Fisken var fräsch och pommsen likaså. Det var menat att vi skulle åka till Mission Bay efter maten. Tyvärr var vädret tråkigt och alla lite sega, så bussen åkte istället och visade det stora konst- och krigsmuseet. Auckland ligger på mängder av vulkaniska öar. Således är det backigt till tusen. Fördelen är att havsutsikt inte är ngt att skryta med i husannonserna. Nackdelen är att hela stan ser ut som ett gigantiskt Ekebäck med sina branta backar. Runt tvåtiden kom vi tillbaka till skolan, trötta men ett par hundra bilder rikare på våra kameror.

                   

Klockan fyra hade skolan en bbq. De bjöd både på korv, snacks och öl. Att skolan bjöd på öl var lite förvånande. Jag skulle aldrig tro att HJ eller kåren skulle göra det. De har ju sina policys som måste följas... Trevligt (!) är rätta ordet. När klockan närmade sig sjutiden var vi ett tiotal som gick till Carringtons, den lokala puben på skolans område. Då hände en sak som var väldigt rolig, framförallt för mig och Jan eftersom vi inte drabbades. Tysken Jan och jag fick köpa öl. Alla andra blev nekade trots att de hade med sig sina respektive länders körkort och pass. För att köpa öl var ett nyzeeländskt pass eller det nationella id-kortet det enda som dög. Att köpa en öl på den lokala puben var alltså svårare än att åka till USA. Snacka om alkoholprevention! Men var tysta om det, mina vänner, den svenska staten kanske bestämmer sig för att göra samma sak i sin iver att kunna skapa ytterligare förbud. Både Jan och jag satt bara och flinade åt spektaklet. Haha! Istället drog vi vidare till min lägenhet där musiken sattes igång och ölen las på kylning. Kvällen hos oss var lyckad, som mest var det ett 20-tal människor hos oss och vi slutade inte förrän halv ett. Vi var tvungna att städa direkt eftersom Matts föräldrar skulle komma på besök dagen efter. Snacka om ögontjänare...

                   

De senaste dagarna har inte varit någon höjdare när det kommer till vädret. När jag skriver detta regnar det i kubik. Det är inte kallt, vilket är skönt, men solen har varit snål med sina strålar. Sommaren börjar lida mot sitt slut. Jag hoppas verkligen inte att det är slut på det goda vädret. Då blir jag gruvligt besviken.

Ikväll är det en festival inne i stan som på något sätt hör ihop med det kinesiska nyåret som firades för ett tag sen. Återkommer med rapport!

Ta hand om er!

Igår hade vi gemensam middag igen, vi som bor i lägenheten. Den här gången var det en av tyskarna som lagade maten. Den frenesi han visade under matlagningen var imponerande. Hade det inte varit för resultatet skulle jag trott att han var en mästerkock...

                                                        

Idag var det den stora dagen for oss utlanningar pa Unitec! Innan dagens aktiviteter borjade fick vi alla satta pa oss sma namnlappar for att lara oss varandras namn. Tyvarr hade jag ingen kamera med mig i vanlig ordning men jag kan lova er att det var manga utlandska studenter. Har ju tidigare skrivit att de ALSKAR att saga Kia Ora nar de an far chansen. Kia Ora betyder Hej, Hej da, Tjena etc. Men idag var det inte bara det som stod pa schemat. Kort efter det hundrade Kia Ora denna morgon kom det en maorikrigare med bastkjol, spjut och ett lov som symbol for fred. Maorikrigaren genomforde nagon slags dans i sakert fem minuter for att undersoka om vi hade kommit i fredliga eller fientliga syften. Det ar skam och skandyl att jag inte hade med min kamera for att foreviga denna dans for er. Jag har aldrig sett nagon dansa med sadan frenesi och ansiktsuttryck. Var fick han all sin energi fran? Efter att dansen var slut fick vi lugnt och stillsamt satta oss i deras stora gymnastiksal. Tro nu inte att det var slut pa maorihalsningar. Nu borjade nasta uppvisning. Den har gangen var det en uppvisningsgrupp (en av de basta i NZ) som dansade och sjong for oss. Till skillnad fran sangen som var forra veckan var det har upptradandet valdigt bra. Efter det pratade en av skolans "underrektorer" for att sedan lamna over mikrofonen till en larare. Det har borde  jag ocksa ha spelat in. I sakert tio minuter massar han pa maorisprak. Vad ar vitsen? Ingen av oss forstod ju vad han sade! Efter hans framtradande var det ytterligare en traditionell ceremoni som var tvunget att visas upp. 14 studenter behovdes, sju tjejer och sju killar. Istallet for att ta i hand ar det traditionella maorisattet att halsa pa varandra att toucha varandras nostipp och panna mot varandra. De 14 studenterna gjorde mycket bra ifran sig maste jag saga...

Darefter pratade chefen for det internationella kontoret. Pa det foljde fika och socialisering med ovriga studenter. Tyvarr kan jag varken indiska, koreanska eller ngt annat asiatiskt sprak. Da hade det varit mycket givande. Under fikat sprang jag pa ytterligare en svensk student fran Orebro. Roligt att prata lite svenska! Nar fikat var slut var det annu mer information. Det har var en bra genomford informationsdag. Ingen overflodig information alls.

Pa Nya Zeeland beraknas det finnas cirka 14 % maorier (560000). Att rakna sig som maorier ar tamligen enkelt. Visa att du har nagon form av maoriblod i dig och sag att du ser dig som en maorier sa tillhor du gruppen! Det spelar ingen roll hur langt bak i tiden ditt slaktskap finns. Sa lange det finns det minsta slaktskap kan du rakna dig som maori. I dansgruppen som upptradde sag alla utom en person ut som "typiska" maori. Den sista hade lika garna kunnat vara en datornord fran Vitryssland. Han var blek och smafet med langt fett har. Tro mig, hade Fab 5 traffat honom sa hade det har varit en riktig utmaning! Jag kanske verkar lite fordomsfull,  men faktum ar att det ser lite roligt ut nar en vit person identifierar sig med maorikulturen pa det viset. Men men, det ar ju inte jag som har skapat systemet...

Pa fredag ar det en busstur med fish and chips och grillkvall pa skolan. Till skillnad fran Halso bjuder den har skolan pa ol. Roligt.

Ha det bra!

Hösten 2007 satte jag ribban högt för beach 2008. Jag har nu kommit till den bistra sanningen att jag måste sänka mina krav som det ser ut nu med all öl jag har inmundigat de senaste dagarna. Åtminstone äter jag mycket frukt. Alltid något. Hav förtröstan, gott folk, träningssäsongen för beach 2009 är redan satt. Den här gången kommer det att gå vägen...

Nu ar det bevisat! Skolor som undervisar i halso- och sjukvard kan inte KOMMUNICERA med sina studenter. Min dag idag ar beviset.

Efter en skon men sen kvall igar med manga nya moten kom jag inte i sang forran halv tva. Idag segar jag mig upp halv sju bara for att hinna duscha och ta bussen till skolan. Vid busshallplatsen ar vi ett par tappra sjalar som vantar pa skolans lilla buss som ska ta oss till dit vi har vara lektioner (20 mins med bil). Tror ni att det dyker upp nagon buss? Svaret ar: Nope! Zipp! Ingen buss! Efter att ha pratat med en annan busschauffor visar det sig att skolan har andrat tidtabellen under helgen utan att ha satt upp en ny. Kanns det beteendet igen fran Halso? Enligt den gamla tidtabellen maste jag vanta 45 minuter tills nasta buss kommer. Da hade jag bara kunnat vara med pa den sista halvtimmen av lektionen. Alltsa struntar jag helt i det. Ovanstaende ar exempel nummer ett.

Exempel nummer tva ar foljande. Senare samma dag borjar min nasta kurs lektioner mellan 1730-2000. Nu kommer shuttlebussen som den ska och tar mig till skolan. Innan jag ska ha min lektion pratar jag med deras AFO angaende mina kurser. Da klacker de ur sig att dagens lektion har fatt en ny tid och gar numera mellan 1800-2100. Den e fin. Men vad hander? Nar klockan har passerat sex och borjar narma sig kvart over har varken larare eller nagra andra studenter dykt upp. Det ar bara att ta sitt pick och pack och sa snallt ga till sparvagnshallplatsen eftersom skolan buss slutade ga vid fem.

Det ar slaende hur tva skolor som ligger sa langt fran varandra som det bara ar mojligt har sadana likheter nar det kommer till att kommunicera med sina studenter. Pa satt och vis ar det tryggt. Det gar ju inte att forvanta sig nagot fran dom.

Detta ar alltsa min dag. Jag hoppas att eran dag har varit battre.

//Viktor

Jazzfestival

Igår var jag på jazzfestival. Jazzen och jag har aldrig riktigt funnit varandra. Inte heller den här gången blev det något hjärta inristat i den stora eken. De jag var med berättade att det är rätt ofta festivaler i Auckland. Det är bara att spärra av gatan och annonsera! Festivalen var ute på ett område som kallas Mission Bay, ett område som ligger längst ut på en udde i norra Auckland. Efter någon timme satte vi oss på en uteservering med utsikt över hela området. Bredvid vårat bord stod det två män och två kvinnor. En av männen, en engelsman, berättade att han hade blivit dumpad av sin tjej två dagar före bröllopet och att det här var deras honeymoon som han åkte ensam på. Jag trodde att han var helt ironisk först. När vi frågade hans kompisar, som han hade lärt känna bara någon timma tidigare, berättade dom att det var sant. Han var en riktigt lattjo kille. Ironisk så det osade om det... När han fick höra att två av oss var svenskar blev han helt till sig. När jag dessutom berättade att jag har arbetat på IKEA gick han i spinn. Han tyckte att alla svenskar är miljonärer eftersom "ni har IKEA". När det hade blivit mörkt och lite kyligt för att sitta utomhus åkte vi tillbaka till stadskärnan och satte oss på en irländsk pub för en öl. När ölen var uppdrycken gick vi till kasinot i Sky Tower. Det var fint. Jag spelade ingenting däremot en kompis kompis med spelberoende. Behöver jag skriva att han förlorade sina pengar. Vid det här laget hade klockan blivit närmare halv ett och vi åkte hem.

Idag kom den sista killen som jag ska dela lägenhet med. Förutom jag bor det två tyskar, en korean och en kiwi ( = riktig nyzeeländare). Tyskarna är mycket pratsamma och koreanen ser jag nästan aldrig röken av. Kiwin är väldigt försynt och blyg. Vi får väl se nästa helg när det blir raj-raj. Vad mer?

Ha det bra!

Forutom det ni redan har last pa Resdagboken maste jag delge er tva saker till.

Sak 1.

Min skola ligger inte pa campus. Alltsa maste jag aka skolans lilla buss, visserligen gratis, varje dag till och fran skolan. Auckland har sjuka bilkoer pa morgonen. Att aka buss i nastan en halvtimma pa morgonen jamfort med kanske en kvart da det inte ar rusningstrafik kommer inte att vara positivt pa mitt humor. Det bokstavligen kryper i kroppen...

Sak 2.

De ar valdigt stolta over sitt Maoriarv. Salunda visar dom det sa fort tillfalle ges. Alltid. Det forsta inslaget imorse pa informationsdagen var lite folkmusik. Alla larare, saval de med maoribakgrund som dom med annan bakgrund, sjong en folksang. Om vad har jag ingen aning om. Under tiden jag satt och lyssnade kunde jag inte lata bli och tanka pa hur det hade varit i Sverige. Tank er foljande: Forum Humanom helt fullsatt. Fran ingangen kommer alla larare kladda i samiska folkdrakter med instrumenten i hogsta hugg. Framme pa scen borjar lararna jojka och sjunga i stammor. Efter sangen sager Inez eller Annika nagra valkomnande ord pa samiska for att darefter prata svenska. Sa har ar det konstant pa NZ. Ar jag cynisk och bitter eller? Haha.

Ha det bra!

Nu har jag skaffat ett inhemskt telefonnummer, så snart kommer jag att frysa mitt svenska tills jag kommer hem igen. Det nya numret är: 00642102301936. Ring mig när som!


Om ni vill skicka brev använder ni er av den här adressen:

Viktor Brauer, apartment 42
Unitec Residential Village
Building 310
Private Bag 92025
Auckland
New Zealand

Om ni vill skicka paket använder ni er av den här adressen:

Viktor Brauer, apartment 42
Unitec Residential Village
Building 310
(Gate 4)
139 Carrington Rd
Mt Albert
Auckland
New Zealand

Det är alltså olika adresser beroende om det är ett vanligt brev eller paket ni ska skicka.

Rolig sak 1

Pa flyget over till london fran Goteborg laste jag en artikel i DN om den nya israeliska ambassaden som haller pa och  iordningstallas pa Ostermalm, nara Strandvagen, i Stockholm. Dar kan man bland annat lasa om att de palskladda invanarna ar radda for att de kommer att hamna mitt i ett brinnande inferno nar som helst. Battre beskrivet an sa har kan man inte sammanfatta det: "Tänk på hatet i Mellanöstern, dom kan spränga ambassaden när som helst. Och mina barnbarn som alltid matar änderna i Djurgårdsbrunnsviken." (Ebba Gadelius, en ur "Strandvagens parlament"). En annan man, som vill vara anonym sager sa har: " Terroristerna googlar och hittar ambassaden. Sen hyr dom ett plan på Bromma och bombar huset. Tänk på att vi bor på andra sidan gatan." Ja, imponerande ar att han faktiskt vet vad googla innebar. Nar jag har trakigt burkar jag lasa det har. Ett sakert recept for att kunna muntra upp mig.

Rolig sak 2

Det andra roliga klippet ar egentligen inte speciellt roligt, men eftersom det handlar om var forre statsminister, hans"herrgard" och hans allmanna satt att vara sa maste det uppmarksammas.

Aftonbladet skriver att Goran Persson, var tidigare landsfader, numera har stadhjalp med "pigavdrag" hemma. Kan dubbelmoralen bli sa mycket mer an sa har? Nar Reinfeldt debatterade i valrorelsen for att man ska fa gora ett skatteavdrag for stadning med mera, stod Goran och hanade honom. Nu, nar huset ar for start och maste stadas sa passar det plotsligt alldeles ypperligt. Tank pa det, alla ni grasossar, nar ni rostar i nasta val.

Nu har jag som sagt antligen kommit till skolan, fatt mitt rum for de kommande fem manaderna, pratat med nagra ansvariga, traffat en svensk tjej fran Goteborg and so on...

Maste delge er nagra saker som hande innan och under flygningen.

Jag hade ju hyrt bil i LA. Det var det basta beslutet jag tog nast efter att mellanlanda i LA. Bilen ar ett perfekt satt att se staden och omgivningarna. Fick ett infall och hyrde aven en GPS. Den raddade mig manga manga ganger. Men jag var ju tvungen att lamna tillbaka bilen ocksa... Vi kan ta det fran dar.

Bilen maste tankas! Stallde in GPS:en pa narmaste mack vid flygplatsen och korde dit. Nar jag narmade mig upptackte jag att jag naturligtvis lag i fel fil. Inte bara en fil bort utan fyra! Jag blir sa illa tvungen att kora vidare ett par kvarter for att kunna svanga tillbaka. Val framme vid pumpen fattar jag inte hur man gor. Star dar som ett fan... Varfor sa manga val bara for att kunna handla bensin? Plotsligt kommer det fram en svart man. Han ser lite lustig ut men har en stor svart sopsack slapandes efter sig. Han ser direkt mitt stora fragetecken dinglandes ovanfor mitt huvud, sa han borjar hjalpa mig. Trakigt nog pratar han sa fort att jag maste fraga om hela tiden. Men tillsammans lyckas vi satta pa pumpen. Nar jag star och tankar fragar han mig om han far stada min bil mot nagra dollar. Da fattar jag att han ar hemlos. Som den misstanksamme svensk man ar ville jag inte lata honom stada bilen eftersom jag hade all packning, gps och dator val synligt liggandes i bilen. Ratt sa o-smart nar jag tanker efter...  Well well, istallet ger jag honom ett par dollar som tack for hjalpen och for att jag tyckte synd om honom. Han blir glad och gar darifran. Nar jag ska betala bensinen inne pa stationen kostar den $17.  Letar febrilt efter mina pengar, hittar bara $15 och kommer pa att jag gav ju mina sista endollarsedlar till den hemlose. Istallet blir jag tvingad att betala med mitt VISA-kort, vilket gor det dyrare pga vaxlingsavgiften. Val i bilen hittar jag om inte en hel $20-sedel. Typiskt. Nu aterstod bara att lamna tillbaka bilen. Da borjar cirkus nummer tva. Pa ngt satt kommer jag hela tiden i fel fil. Jag aker alltsa runt och runt uthyrningskontoret utan att kunna svanga till det. Det var som i en dalig drom. Efter kanske en kvart kommer jag antligen ratt och kan lamna tillbaka den. Skont...

Strax innan vi ska boarda staller det sig ett par med sin dotter pa armen. Hon ar kanske tva ar och rodhorig. Hela familjen ser sa dar typiskt engelsk ut men visar sig senare vara amerikanare. Eftersom klockan ar nastan nio pa kvallen ar barnet trott och kinkigt. Jag ber en stilla bon att fa sitta sa langt som mojligt fran denna lilla varelse. Naturligtvis far jag platsen precis framfor familjen. Snacka om otur! Dock overraskar barnet mig genom att inte skrika sa mkt i borjan. Den kande val av mina onda vibbar... Nar jag sover som bast nagra timmar senare borjas det. Barnet skriker bara sa jobbigt som trotta barn kan. Ett ljud som inte gar skarma av oavsett hur manga oronproppar man stoppar in. Att ens forsoka sova ar lonlost.

Innan start star alla och forsoker klamma in sin packning i bagageurtymmena ovanfor stolarna. En tjej, ratt sa snygg med rejala men fasta lungor, star och bankar pa sin alldeles for stora vaska. Genast kommer flera vithariga man till undsattning. Hjalp, hoppas att dom inte far hjartinfarkt, var min forsta tanke. Haha! Nar blicken glider over till deras fruar ser jag inte alltfor glada miner...

I ovrigt hande det inte mycket. Tittade pa Top Gun, pratade en del med ett valdigt trevligt amerikanskt par som satt bredvid mig. Lustigt alltsa, amerikanare ar alltid trevliga. Glada och tillmotesgaende. Maste vara ngt i deras mat.

Ha det bast och kommentera mera!

Nu har jag landat och gatt igenom tullen och hamtat min vaska. Har en massa kul att skriva om resan. hehe. Gor det sa fort som mojlighet att sitta ner i lugn och ro.


Nu ska jag ata inhemsk McDonalds...